Idag konfirmeras Elin, min brorsdotter. Vi ska gå i kyrkan förstås och uppvakta med blommor och presenter. En fin tradition som man kommer att minnas hela livet. Många väljer att inte konfirmera sig och har man inte den där riktiga känslan så är det helt rätt att avstå, tycker jag. Att göra det för presenterna är väl lite fel.

Det är 35 år sen jag konfirmerade mej. Fatta 35 år!! Mamma hade sytt en blåblommig tvådelad klänning. Jag hade fått köpa ett par skyhöga platåskor i mocca och krokoimitation. Jag hade massor av kajal och mörka strumpbyxor...Man skulle gå i kyrkan både lördag och söndag. Prästen Henry Bohman (som jag tyckte var lite slemmig) klappade om mej lite extra och talade om, att jag var den första person som han både hade döpt och konfirmerat.

Det enda stora problemet var att jag inte fick gå på Skogsvallen på lördagkvällen. Riktigt arg och tjurig kan jag tänka mej att jag var. Men på söndagen (Pingstdagen) var det fritt fram. Jag vet att jag drog iväg trots att vi hade gäster hemma som uppvaktade mej. Undrar hur jag tänkte egentligen. Förmodligen ingenting. Det enda som jag var glad åt var nog mina platåskor. Smyckena som jag fick tappade jag bort på Vallen redan samma sommar. Ett fint silverarmband som jag fick av mormor och morfar har jag kvar, det är jag glad över!

Summering: Min konfirmation kommer jag mycket väl ihåg. Ångrar bara att jag inte gick in i det hela med lite mera känsla och eftertänksamhet. Men vad är väl en helg i kyrkan, när man är femton år och det enda man vill är att parta med sina vänner. Eftertänksamma kan vi bli när vi närmar oss femtioårsdagen...